de ljuva, salta melankoliska tårarna...

Apropå detdär med att vara rädd... apropå möjliga framtida scenarion som man kan känna oro inför...

För jag inser att jag tycker väldigt mycket om dig, jag känner det i hela kroppen, jag vet det för jag undrar hur du mår, jag undrar om du är glad, jag vill berätta saker, jag har en längtan. Oftast, så känns det bara skönt och helt rätt och lugnt och behagligt och tryggt. Jag VET att det är sådär orimligt snabbt och att det egentligen är konstigt att känna så men för mig så känns det som att du är hemma lite granna, för vi har ju egentligen känt varandra jämt, vi har bara inte träffats innan. 

Jag tycker det känns fint och jag gläder mig åt att vi skall vara vänner, goda, nära, förtrogna, innerliga vänner i resten av livet... för det är så det känns för mig. och det känns inte ens som en möjlighet, det bara ÄR så i min värld. Det är det bästa sättet jag kan beskriva hur det känns.

...och du är viktig för mig, och jag inser att det skulle göra ont att förlora det/eller snarare att inte få chans att utveckla denna relation. 

När jag går längre in i godisaffären tillsammans med dig. Då känner jag mig väldigt trygg... Jag tror att mina gränser flyttas och nya möjligheter öppnas och utforskas, men jag märker det knappt, för jag är så upptagen med att uppleva och känna. Jag är aldrig rädd då, jag har aldrig inte en gång, ens för en sekund, varit rädd tillsammans med dig.

Tillsammans med dig
Då känner jag mig alltid trygg. Det är så enkelt, det är så lätt, det är lika naturligt som att andas tillsammans med dig. När vi pratar om känslor och resonerar kring olika saker så känner jag mig alltid så stark, jag känner mig solid, inte orolig, jag bara vet att det kommer bli bra, jag bara vet i hjärtat.

men nu... nu när jag har delat ännu en fantastisk upplevelse med dig, och min kropp värker av saknad efter din beröring, jag ser spår du lämnat på mig och jag letar inom mig så hittar jag inte tillbaka till den känslan... När jag är ensam så känns ensamheten så ensam, och då... då blir jag rädd...

Fast den rationella sansade delen av mig vet att jag kan klara att bli lämnad, på det mest brutala och definitiva sätt man kan lämna någon, så egentligen är jag inte orolig. Ja alltså inte för hur det skulle gå med mig om det skulle komma till det iaf. Och att vara medveten om att det skulle göra ont att mista något käns också som ett mått av medvetenhet kring vad detta något betyder. Jag vill aldrig ta något för givet... så egentligen hör det väl till... att vara tacksam för det man har, de möten man får möjlighet att uppleva och de upplevelser man delar med andra...

Jag tänker att hur lågt jag hamnar när jag dyker ner i rädsla och oro, det är som en avbild av hur högt vi kommer tillsammans, ju högre jag/vi når desto längre ner dyker jag. I det ljuset blir det lite ljuvt och jag känner mig lite småmysigt melankolisk och jag kan nästa, nästan njuta lite av att vältra mig i det djupa avtryck som min high gör hos mig.