och ibland blir jag lite äcklad av mig själv när jag liksom kommer på mig själv med att lite granna bete mig som ett barn... helt igenomskinligt projicerande och attentionseeking, men om allt bara va peachy och skulle jag inte bete mig så lr? att jag blir osäker och sånt måste ju bero på ngt lr? Lr skapar jag bara allt i mitt eget huvud... är jag mitt eget ekorrhjul och min egen kvarnsten som maler och maler...
lr måste jag det? Jag vete faan längre...
tänk om man kunde släppa och låta det flyta bort med vinder och rinna genom fingrarna som varm sand i sommarsolen... om det inte kändes som att jag har ett sjukigt behov av att krångla till och plocka isär... jag bliiiir så trött.
jag skulle vilja vara lite mer introvert ibland, så jag inte hade ett så pockande behov av att uttrycka allt detdär som far runt och gnager och maler inom mig... alla känslor som susar förbi så fort att jag blir lite lomhörd... det är som att bli helt golvad och man fattar inte vad som händer förrän efteråt... och då blir jag orolig för jag gillar när jag e samlad och har koll på läget... kanske inte den bästa av kombinationer...
men egentligen finns det inget problem och jag e faktiskt nöjd.... hur sjukt e inte det?
jag e bara rädd för att jag ska återfalla in i de eviga ekorrhjulen och vakna med ett skägg ner till knäna och en get i afgahnistan... (långsökt filmreferens jag veeet)
så skepp och hoj, nu dränker jag mina issues för dom finns inte egentligen!
