har ju faktiskt ett liv...

Jag undrar ju... Nu när jag har tid att tänka... jag undrar hur man tänker.
Om man föreslår till någon att träffas, om man hör av sig regelbundet och tydligt visar ett intresse att lära känna och man sedan träffas...

man verkar ha en trevlig kväll, inget går fel, det är väl kanske inte hilastormande men dock trevligt... ja det kanske händer saker som inbekriper viss nakenhet som man kanske kan ha mindre bråttom med, och man kanske inte bör vara brutalt trött och halft i coma när man delar den upplevelsen med någon annan för första gången... men iaf...

Hur tänker man sen när den andra personen meddelar: jag hade trevligt, ses gärna igen, vad säger du?

Hur tänker man när man inte svarar? Jag trodde man gjorde så i fjortonårsåldern, när man inte var kapabel tll att kommunicera, eller?

Alternativen far genom mina tankar:
-Kvällen var en traumatisk upplevelse, så det finns inte ens ett intresse av att svara och skriva "tack men nej tack"

-Jag är en otroligt dålig människokännare som verkligen inte uppfattade denna person som någon som inte hör av sig.

-Eller man kanske inte får uttrycka intresse för det är lika med att man har bokat vigselförättaren och meddelat cateringsfirman om att det är medelhavsbuffen man bokar till 14 aug nästa sommar...

Oavsett vilket alternativ som stämmer så verkar det ju inte var något för mig... Find someone who isn't afraid to admit they miss you va det väl.....

och ja jag har ju faktiskt ett liv så jag har ju annat att göra än att fundera över kommunikation med folk som man dejtar... jag har ju mycket viktigare saker att fundera på och ta tag i... mina studier exempelvis... men ändå... att svara är väl ändå en del av vanlig hyfs?

Jag har ju faktiskt ett liv...

det som först är outhärdlig smärta och chock blir sen sällsam tomhet och till sist varma minnen...

man tror att man ska gå under, men det gör man inte... och alla som har lämnat en tidigare all smärta man känt bleknar i jämförelse, det går inte att lämna någon mer brutalt än att lämna jordelivet...

jag vill inte vara rädd längre, varför tog du inte med dig min hjärtefegishet när du försvann...

Kristerapi
Sveda och värk?
Vad är sveda och värk?
Vad är det som svider? Hur känns värken?

Vad är det värt?
Hur värderar man det?
Vem bestämmer vad det är värt för dig?

Vad är värdet i sveda och värk?

Jag saknar dig... ja det gör jag faktiskt...

Jag var på en date igår som var helt fruktansvärd och då saknade jag dig ännu mer...

Jag antar att jag mest saknar hur bekväm jag känner mig i din närhet, hur jag gillar hur jag känner mig när jag är med dig...

Jag är så ledsen att du inte också ville ge oss en chans, att inte du känner det... vad det nu är...

Så jag antar att jag sörjer det som kunde varit, plus att jag saknar en vän...

och fan va skönt det va att få hänga med nån som fattade min humor... och som fick mig att skratta....

Kan det vara så farligt att vara människa? Att rädslan för att inte duga, att bli avslöjad, att bli lämnad att inte min verklighetsuppfattning skulle vara en del av verkligheten, ska vara så otroligt påtagligt.

Igår var jag modig, modig för att jag är rädd och för att jag inte står ut med den känslan... då kastar jag det över till dig. Kanske blir det så att om du inte vill satsa så kan jag skylla på min handling och därmed inte behöva vara otillräcklig? Kan det vara så? Jag kanske egentligen testar, om jag gör såhär, vill han fortfarande fortsätta lära känna mig då? Men, egentligen så e jag lite sur att han snodde mitt "freak out" genom att själv bli rädd. Men vad trodde du? Det klart jag håller på att bli kär i dig, vad tror du annars vi håller på med? nej vi dejtar för att... ja vad skulle annars vara syftet?

Varför kan det inte vara så att jag duger som jag är och att jag släpper garden kan inte vara orsak till att bli lämnad. Men jag vet egentligen inte vad jag är rädd för för jag har redan överlevt det värsta, jag har redan upplevt en avgrund av saknad och blivit sliten itu.

Du kan aldrig lämna mig så, jag har känt dig i vaddå en kvart? Det är ingenting i jämförelse med det personen som vyssjade mig till söms som barn, som personifierar trygghet och som alltid accepterade mig som jag är. Min pappa, HAN lämnade mig, han lämnade oss alla. Han lämnade livet och jag va inte klar med honom, kanske inte helt otroligt att känslorna gungar lite...

Den stora frågan är kanske varför jag inte lärt mig att jag duger efter drygt 31 år? Eller kanske hur kan jag lära mig att vara bekväm i det obekväma och släppa lite på kontrollen coh fundera över om jag inte bara kan få vara människa och att det kan vara ok att vara rädd?