har ju faktiskt ett liv...

Jag undrar ju... Nu när jag har tid att tänka... jag undrar hur man tänker.
Om man föreslår till någon att träffas, om man hör av sig regelbundet och tydligt visar ett intresse att lära känna och man sedan träffas...

man verkar ha en trevlig kväll, inget går fel, det är väl kanske inte hilastormande men dock trevligt... ja det kanske händer saker som inbekriper viss nakenhet som man kanske kan ha mindre bråttom med, och man kanske inte bör vara brutalt trött och halft i coma när man delar den upplevelsen med någon annan för första gången... men iaf...

Hur tänker man sen när den andra personen meddelar: jag hade trevligt, ses gärna igen, vad säger du?

Hur tänker man när man inte svarar? Jag trodde man gjorde så i fjortonårsåldern, när man inte var kapabel tll att kommunicera, eller?

Alternativen far genom mina tankar:
-Kvällen var en traumatisk upplevelse, så det finns inte ens ett intresse av att svara och skriva "tack men nej tack"

-Jag är en otroligt dålig människokännare som verkligen inte uppfattade denna person som någon som inte hör av sig.

-Eller man kanske inte får uttrycka intresse för det är lika med att man har bokat vigselförättaren och meddelat cateringsfirman om att det är medelhavsbuffen man bokar till 14 aug nästa sommar...

Oavsett vilket alternativ som stämmer så verkar det ju inte var något för mig... Find someone who isn't afraid to admit they miss you va det väl.....

och ja jag har ju faktiskt ett liv så jag har ju annat att göra än att fundera över kommunikation med folk som man dejtar... jag har ju mycket viktigare saker att fundera på och ta tag i... mina studier exempelvis... men ändå... att svara är väl ändå en del av vanlig hyfs?

Jag har ju faktiskt ett liv...