nu när jag vet att du finns så kan du försvinna...

Funderar... funderar över ovisshet, hur obekväm jag är med det... just ovisshet.

Är mellan jobb, det triggar ju fram en massa oroliga tankar, oroligt om livet, oroligt om jaget och självet... att vara önskad, att ha sin plats, att få bidra, att ha någonstans att vara och höra till...

 jag har upplevt några av de starkaste upplevelserna i livet i veckan, det exploderade som en bomb av samhöre, av känslor... jag fick kombinera min extroverta person med en likasinnad... som att jag mötte min like... fruktansvärt fantastiskt och skrämmande... och det är inte som sist, då de bara var fysik, det fans inga ambitioner om att höra till... nu vet jag inte ännu... det är en ny situation en annan känsla, ett annat sammanhang, jag har aldrig vandrat denhär stigen och jag vet inte vart den leder... jag vet inte och det skrämmer mig...

Jag är så glad, glad för att jag hittar min plats, hittar de pusselbitar som fattats, hittar det jag inte visste att jag sökte... jag är glad över vad jag får uppleva, jag är nyfiken och vill veta mer, uppleva mer... det har varit roligt, jag har skrattat jag har upplevt jag har njutit... men nu blev det plötsligt allvar, plötsligt blodigt blodigt brutalt naket ärligt hudlöst och så pulserande levande... och just nu så vet jag inte om jag kan hantera det...

fast nu när jag vet hur det kan vara så kan jag inte vara utan, det är som att världen förut var svartvit och nu är den färglagd...

MEN, jag känner mig inte så nöjd med att känna ett behov av närhet till en person som jag inte känner... det känns inte så önskvärt att bara vilja känna hans armar omkring mig, att känna hans hud mot min... att inte kunna sluta tänka på honom, det jag upplevde med honom och nästan känna mig som besatt... Jag återupplever det så fort jag sluter ögonen, det är fantastiskt men det skrämmer mig.

jag vill inte behöva, jag vill inte längta, jag vill ju vara fri... fast jag är det ändå tror jag... jag är bara rädd... och det är sjukt läskigt att vara rädd.

rädd för vilka känslor som skall väckas, rädd för att behöva och att förnekas... att bli övergiven, lämnad att det som jag nu upptäkt finns att uppleva skall tas ifrån mig igen...