everyone I love goes away in the end

apropå detdär med att försvinna... detdär med att ibland så kan man känna en stark kärlek, den kan vara besvarad men inbland så är det bara inte tillräckligt... i alla fall inte just då, sen möjligtvis, sen, men inte just nu... jag har ett resonemang kring detta med en vän, en nära och kär vän som går igenom just detta... går igenom att trots kärlek, stark kärlek så är det inte tillräckligt. I alla fall inte just nu, livet och dess andra komponenter kommer i vägen.

Jag får igen, precis som jag haft tidigare samma dag flashbacks till en särskild relation som har lämnat särskilda spår hos mig. Jag känner igenom mig i frustrationen, i känslan av att trots att vi älskar varandra så går det inte, det går inte. Jag minns hur orimligt det kändes att han inte skulle älska mig, jag kunde inte föreställa mig att det var det som var problemet. Jag kan ju aldrig veta det säkert, men den känslan finns hos mig fortfarande. Det käns som att han flydde, flydde när det blev jobbigt...

Det är så befriande att kunna ha innerliga samtal om känslor, för jag behöver det också, jag bearbetar min skit när vi pratar om din... Det är ju ett utbyte liksom.

Jag slås också av hur tydligt det plötsligt blivit för mig vad det är för komponent som jag saknat, vad det är som gör att jag känner mig trygg i en relation. Jag ser det nu, och jag inser att jag behöver det. Det är ganska skrämmande, befriande på sätt och vis... men också lite läskigt. Speciellt i förhållande till dig, kan det vara det som gör att det känns som att det skulle vara så lätt att ge mig själv till dig. Att få tillhöra, vara trygg och i din omsorg? Men jag ser ju att det är inte DU det är DET som är grejen, vilktig skilllnad där, och tack för att du finns så jag kan upptäcka det.

Fast jag vet, jag vet i hjärtat, att jag vill ha dig kvar i mitt liv oavsett vad, oavsett vilka aktiviteter vår vänskap innehåller, oavsett hur vi umgås. Typ.. DU ska hålla tal på mitt bröllop och hör sen!

Yet to be proven, bah... JAG tänker iaf inte bevisa att du har rätt i det för jag tänker inte gå, jag tänker vara här alltid, för det är så det är, det har universum bestämt! Så det så!
(och gå inte och dö, för jag är fortfarande trött sen jag blev lämnad sist!)

de ljuva, salta melankoliska tårarna...

Apropå detdär med att vara rädd... apropå möjliga framtida scenarion som man kan känna oro inför...

För jag inser att jag tycker väldigt mycket om dig, jag känner det i hela kroppen, jag vet det för jag undrar hur du mår, jag undrar om du är glad, jag vill berätta saker, jag har en längtan. Oftast, så känns det bara skönt och helt rätt och lugnt och behagligt och tryggt. Jag VET att det är sådär orimligt snabbt och att det egentligen är konstigt att känna så men för mig så känns det som att du är hemma lite granna, för vi har ju egentligen känt varandra jämt, vi har bara inte träffats innan. 

Jag tycker det känns fint och jag gläder mig åt att vi skall vara vänner, goda, nära, förtrogna, innerliga vänner i resten av livet... för det är så det känns för mig. och det känns inte ens som en möjlighet, det bara ÄR så i min värld. Det är det bästa sättet jag kan beskriva hur det känns.

...och du är viktig för mig, och jag inser att det skulle göra ont att förlora det/eller snarare att inte få chans att utveckla denna relation. 

När jag går längre in i godisaffären tillsammans med dig. Då känner jag mig väldigt trygg... Jag tror att mina gränser flyttas och nya möjligheter öppnas och utforskas, men jag märker det knappt, för jag är så upptagen med att uppleva och känna. Jag är aldrig rädd då, jag har aldrig inte en gång, ens för en sekund, varit rädd tillsammans med dig.

Tillsammans med dig
Då känner jag mig alltid trygg. Det är så enkelt, det är så lätt, det är lika naturligt som att andas tillsammans med dig. När vi pratar om känslor och resonerar kring olika saker så känner jag mig alltid så stark, jag känner mig solid, inte orolig, jag bara vet att det kommer bli bra, jag bara vet i hjärtat.

men nu... nu när jag har delat ännu en fantastisk upplevelse med dig, och min kropp värker av saknad efter din beröring, jag ser spår du lämnat på mig och jag letar inom mig så hittar jag inte tillbaka till den känslan... När jag är ensam så känns ensamheten så ensam, och då... då blir jag rädd...

Fast den rationella sansade delen av mig vet att jag kan klara att bli lämnad, på det mest brutala och definitiva sätt man kan lämna någon, så egentligen är jag inte orolig. Ja alltså inte för hur det skulle gå med mig om det skulle komma till det iaf. Och att vara medveten om att det skulle göra ont att mista något käns också som ett mått av medvetenhet kring vad detta något betyder. Jag vill aldrig ta något för givet... så egentligen hör det väl till... att vara tacksam för det man har, de möten man får möjlighet att uppleva och de upplevelser man delar med andra...

Jag tänker att hur lågt jag hamnar när jag dyker ner i rädsla och oro, det är som en avbild av hur högt vi kommer tillsammans, ju högre jag/vi når desto längre ner dyker jag. I det ljuset blir det lite ljuvt och jag känner mig lite småmysigt melankolisk och jag kan nästa, nästan njuta lite av att vältra mig i det djupa avtryck som min high gör hos mig. 

nu när jag vet att du finns så kan du försvinna...

Funderar... funderar över ovisshet, hur obekväm jag är med det... just ovisshet.

Är mellan jobb, det triggar ju fram en massa oroliga tankar, oroligt om livet, oroligt om jaget och självet... att vara önskad, att ha sin plats, att få bidra, att ha någonstans att vara och höra till...

 jag har upplevt några av de starkaste upplevelserna i livet i veckan, det exploderade som en bomb av samhöre, av känslor... jag fick kombinera min extroverta person med en likasinnad... som att jag mötte min like... fruktansvärt fantastiskt och skrämmande... och det är inte som sist, då de bara var fysik, det fans inga ambitioner om att höra till... nu vet jag inte ännu... det är en ny situation en annan känsla, ett annat sammanhang, jag har aldrig vandrat denhär stigen och jag vet inte vart den leder... jag vet inte och det skrämmer mig...

Jag är så glad, glad för att jag hittar min plats, hittar de pusselbitar som fattats, hittar det jag inte visste att jag sökte... jag är glad över vad jag får uppleva, jag är nyfiken och vill veta mer, uppleva mer... det har varit roligt, jag har skrattat jag har upplevt jag har njutit... men nu blev det plötsligt allvar, plötsligt blodigt blodigt brutalt naket ärligt hudlöst och så pulserande levande... och just nu så vet jag inte om jag kan hantera det...

fast nu när jag vet hur det kan vara så kan jag inte vara utan, det är som att världen förut var svartvit och nu är den färglagd...

MEN, jag känner mig inte så nöjd med att känna ett behov av närhet till en person som jag inte känner... det känns inte så önskvärt att bara vilja känna hans armar omkring mig, att känna hans hud mot min... att inte kunna sluta tänka på honom, det jag upplevde med honom och nästan känna mig som besatt... Jag återupplever det så fort jag sluter ögonen, det är fantastiskt men det skrämmer mig.

jag vill inte behöva, jag vill inte längta, jag vill ju vara fri... fast jag är det ändå tror jag... jag är bara rädd... och det är sjukt läskigt att vara rädd.

rädd för vilka känslor som skall väckas, rädd för att behöva och att förnekas... att bli övergiven, lämnad att det som jag nu upptäkt finns att uppleva skall tas ifrån mig igen...