Kan det vara så farligt att vara människa? Att rädslan för att inte duga, att bli avslöjad, att bli lämnad att inte min verklighetsuppfattning skulle vara en del av verkligheten, ska vara så otroligt påtagligt.

Igår var jag modig, modig för att jag är rädd och för att jag inte står ut med den känslan... då kastar jag det över till dig. Kanske blir det så att om du inte vill satsa så kan jag skylla på min handling och därmed inte behöva vara otillräcklig? Kan det vara så? Jag kanske egentligen testar, om jag gör såhär, vill han fortfarande fortsätta lära känna mig då? Men, egentligen så e jag lite sur att han snodde mitt "freak out" genom att själv bli rädd. Men vad trodde du? Det klart jag håller på att bli kär i dig, vad tror du annars vi håller på med? nej vi dejtar för att... ja vad skulle annars vara syftet?

Varför kan det inte vara så att jag duger som jag är och att jag släpper garden kan inte vara orsak till att bli lämnad. Men jag vet egentligen inte vad jag är rädd för för jag har redan överlevt det värsta, jag har redan upplevt en avgrund av saknad och blivit sliten itu.

Du kan aldrig lämna mig så, jag har känt dig i vaddå en kvart? Det är ingenting i jämförelse med det personen som vyssjade mig till söms som barn, som personifierar trygghet och som alltid accepterade mig som jag är. Min pappa, HAN lämnade mig, han lämnade oss alla. Han lämnade livet och jag va inte klar med honom, kanske inte helt otroligt att känslorna gungar lite...

Den stora frågan är kanske varför jag inte lärt mig att jag duger efter drygt 31 år? Eller kanske hur kan jag lära mig att vara bekväm i det obekväma och släppa lite på kontrollen coh fundera över om jag inte bara kan få vara människa och att det kan vara ok att vara rädd?