post midsommar...

mmm det blev ingen katastrof... lr det ser i alla fall inte ut att bli det.

Vi möttes upp, vi pratade, vi grät, vi pratade, vi grät, vi pratade... jag fick svar på mina frågor...

och det gör fortfarande lika ont att han inte känner som jag, men jag vet att jag inte vill vara med någon som inte känner samma sak.

Han vill vara min vän, jag litar inte på honom, jag undrar hur många månader som ska gå innan han sviker igen, innan han stänger av igen. men jag kan inte, inte vara hans vän. Kan inte, inte ge honom en chans. Även om jag borde säga stopp, jag borde bryta, men jag kan inte.

Han hävdar att han har lärt sig något, jag är trött på att lära honom saker, jag vill träffa någon som kan detdär, jag vill känna mig trygg...

Jag undrar vad jag har att ge, varför skulle någon vilja lära känna mig? jag känner mig så tom och jag är trött på att känna såhär, och inte ens vit päls hjälper längre...