konversation?

-Vad som än händer, vad du än tror så älskar jag dig, så djupt, även om jag är en blyg, tyst fegis för det mesta.

-vad glad jag blir att du messar. Snälla säg att du är i Sthlm och vill sova sked med mig inatt. Jag saknar dig! Kärlek!

-Nej, jag är inte där, men lindrar det om jag säger att jag lyssnar på lilla ego och tänker på dig?

-Ja, om du säger att du vill träffa mig! Jag saknar dig så mycket att det gör ont ibland. Vad är du rädd för?

-Min själv, mig själv, mig själv.

-Varför, jag förstår inte. Är du rädd för att såra mig eller dig? Jag ville ju bara få älska dig, men du lät mig inte göra det. Jag är inte rädd för dig!

-Vad sägs om att jag kommer till dig imorgon?

-Jag vill inget hellre än att träffa dig! Kommer du tidigt då isf?

-Jag vet inte, åker vid ett tiden?

-För jag blir tossig om jag måste gå och vänta hela dan, åk så tidigt du vill och orkar!

-Jag skulle åka nu om jag kunde, och jag skulle ge dig den mest älskälskvärda och längsta kyssen.

Nästa dag....

-När dyker du upp? För du kommer väl?

-Jag vete fan, hade glömt bort att jag skulle hjälpa till att städa ur farmors hus imorrn, så måste åka hem så okristligt tidigt om jag åker.

Ok, du är ju såklart varmt välkommen men om du inte kan så kan du inte. synd. (inget svar)

En stund senare...

Jag har så mycket jag ville säga, på riktigt och nyktert. Du kan ju säga till om/när du vill höra mig. (inget svar)

och där slutade de att kommunicera med varandra...
lr han slutade att svara...

och det värsta är att nästa gång han skickar ett sms och skriver att han älskar henne kl 2 på natten så kommer hon att bli lika glad, och sen lika ledsen när han inte svarar sen...

Att man aldrig lär sig?