Duu du... E det du som e kvar...
Jag känner känslor
De borde vara bleknade
De är bleka, men har lämnat ett sånt tydligt avtryck
Instansat i mitt hjärta...
Instansat i min existens för evigt,
Som ett riktmärke, en fyr i det tjocka mörkret
Det är ju så jag ska känna mig
Det var det du lärde mig, hur det känns att bli version 2.0
Tyvärr lärde du mig också hur det känns att vara tillbaka, ensam naken och instansad...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag är kvar.
Det är du så FAN heller, för då hör man av sig då finns man, då är man inte som om man aldrig hade existerat, då vågar man finnas där för andra när deras tillvara rämnar. Du är inte kvar, jag undrar om du någonsin fanns...
Skicka en kommentar