tänder och sånt

va hos tandhygienisten igår, det va egentligen mest goda nyheter. Jag fick i princip en utskällning förra gången jag var där och hon menade att jag snart skulle få tandlossning om jag inte skärpte mig. För jag hade tydligen inflammation i hela munnen. Desutom så maskeras tydigen inflammationer i munnen av att man snusar (Det va nått med att blodkärlen drar ihop sig av nikotinet)

hursomhelst, allt va mkt bättre nu i munnen förutom att jag ska få dra ut mina två resterande visdomständer... e inte så speciellt överraskad iofs för jag biter mig själv hela tiden... men tandlakaren kom in och sa du kan väl ta bilder och lägga bedövning så tar vi dom nu med en gång.... jag fick lite smått panik... eeeh va? nu? idag?

men sen funderade jag lite och insåg att det är bättre att dra ut en med en gång, för då slipper man detdär med att va nervös innan... egentligen är det alltid helt onödigt att va nervös innan men man är ju det iaf av nån outgrundlig anledning....

men det va nått med rötterna så jag fick vänta till nån gång i maj...

så jag drog hem och hängde med pappan som va på byggmässa i älvsjö och alltså tog sig tid att träffa sin dotter nr 2.

Vi halvsov framför en film och så promenarade vi lite och snackade om massa olika saker... det va najs att träffa pappan

Sen har jag funderat en massa alldeles för mig själv idag...
Jag tänkte att från och med idag så åker jag hem från afganistan perament och jag skrotar ekorrhjulet... så tänkte jag att jag dessutom ska sluta försöka så mkt...

det bottnar egentligen i osäkerhet och känslan av att inte riktigt höra till, att inte riktigt vara en i gänget, en av de som är anförtrodda, en keykeeper typ... fast är inte det mest en känsla som vi skapar själva?

jag känner en man som aldrig har brytt sig om allt sånt, när han pratar om det så önskar jag att jag kunde sluta bry mig också, mest för min egen skull då... för tänk va skönt om det inte betydde något hur jag blir validerad av andra och om jag aldrig skulle tänka att det är synd när inte är inkluderad, om jag skulle vara, känna mig inkluderad och accepterad och duglig även när jag sitter själv i min soffa och tittar alldeles för mycket på teve i 48 timmar... lr när jag inte har träfat ngn på en hel vecka och den enda som har ringt är mamman, och hon ringer för att fråga om jag vet nått om brorsan...

Ni vet när man tänker att "om jag dör nu tar det en eller två veckor innan nån märker det, det tar nog två"

så nu när jag läser igenom det jag skrivit och faktiskt blir lite rädd för mig själv och för att jag låter så otroligt deprimerad så tar jag beslutet att åka hem nästa vecka... för jag känner mig uppenbarligen alldeles för ensam här hemma... och btw så skiter jag i snickarna också...

och idag e allt plötsligt mycket lättare och bättre... och jag har återihittat en vän från förr... underbart!