back in the city

Så nu e man tillbaka i staden.

Gotland e bra och hänget va faktiskt bra också, inga större missöden faktiskt.

Ändå e jag så trasig när jag kommer tillbaka därifrån. Vad beror det på? Detdär som har krypit i mig hela semestern valt att komma ut... typiskt... det liksom smyger sig på en när man minst anar det.

Jag vet vad det är jag är rädd för och jag måste lära mig att leva med det, det är nog en del av livet till och med. Kanske till och med ska acceptera att det är mänskligt att vara rädd och att man inte känner sig säker och tillfreds och allt sånt hela tiden. Men att det är ok att inte göra det.. det är ok att vara människa... nånting sådant kanske...

Att det ska va så sjukt svårt att släppa kraven... mmmm det va ju detdär med "duktiga flickor"

Men som peppis sa " vad är det för fel med att misslyckas?"

Jag vill verkligen inte börja jobba igen... jag hoppas att någon skrapar ihop det som är kvar av mig och kollar av om det finns något mänskilgt kvar i slutet av september- oktober när det bör börja lugna sig... om det nu lugnar sig

På måndag försvinner jag in i koman.

Ska till IKEA på torsdag, ska bli najs för då kommer jag förhoppningsvis att ha en mysigare lägenhet att återhämta mig i, och jag ska träffa nya hundvalpen också, najs!

Det värsta är att det kommer att gå bra för jag kommer att jobba hårt och mycket och min mage kommer att bli sämre och när det är dags att öppna första luckan i julkalendern väger jag förmodligen närmare 60kg och har magsår.

Kan man bli mer cynisk än mig?

Jag måste fan ta och försöka bli lite mer positiv!